När jag pläderar för sinnenas tillförlitlighet, är René Descartes, saligt avsomnad i Sverige 1650, en av dem jag vänder mig mot. Med sitt argument om en ond demon hävdade han att all sinneserfarenhet kunde vara illusorisk och bedräglig. En demon skulle kunna finnas, påstod Descartes, som förser oss med förnimmelser utan reell motsvarighet, helt skenbara och förvillande, i en evig dröm. Hur kunde vi veta att vi inte var offer för en sådan illmarig demon?
Descartes hade gjort filosofin en tjänst om han tillämpat sitt eget sanningskriterium på varseblivningen, idén att sanningen känns igen på dess tydlighet och uppenbarhet. För vad inses mer klart och tydligt än att jag t.ex. har två händer, när jag håller upp dem framför mig i detta nu och varseblir dem? Jämför med den känsla av utebliven övertygelse som de flesta abstrakta filosofiska resonemang leder till.
Tyvärr blandade Descartes i Gud i sitt system, som fick bli dess garant. Eftersom Gud aldrig skulle vilja lura människan genom att utrusta henne med sinnen, som bedrar henne, kan vi lita på dem. Argumentet är oanvändbart för den sekuläre filosofen men ger något att tänka på för religiöse tänkare, som söker underminera vetenskapen genom att hävda att sinnenas pålitlighet är omöjlig att verifiera. Inte kan väl deras Gud bete sig som Descartes ondskefulle demon?
måndag, januari 22, 2007
söndag, januari 21, 2007
Sinnena är tillförlitliga
Ibland försöker religiösa, obskurantister och esoteriker att undergräva tilltron till vetenskapen genom att dra till med det gamla skeptiska argumentet om att vi inte kan lita på våra sinnen. Hur kan sinnenas tillförlitlighet motiveras? Ja, säger dessa skeptiker (en låtsad hållning, eftersom de tror benhårt på andra saker), inte kan deras pålitlighet verifieras genom hänvisning till sinnena själva. Det finns en rundgång eller cirkularitet här, menar de, ungefär som när man försöker lyfta sig själv i håret.
Frågan gäller alltså hur sinnenas tillförlitlighet kan bestyrkas. Man kan se två fall:
Det kan tyckas att jag gör mig skyldig till en cirkelgång här, att det framgångsrika handlandet måste verifieras av ytterligare varseblivning. Men icke så. Vi behöver inte våra fem sinnen för att konstatera att vi fortfarande lever eller att vi lyckas uppnå välbehag och undvika lidande, vilket vi faktiskt tycks göra genom att lita på sinnenas utsagor. Dessutom bestyrker ofta de olika sinnena varandra. Sträcker jag ut handen efter kaffekoppen, kännner jag den efter ett tag.
Det handlar inte om att sinnena verifierar sig själva, utan om en spiralgång uppåt av högre tilltro till rapporterna från dem. Eller så kan man med Rawls tala om reflektivt ekvilibrium. Sensoriska data och våra omdömen kan till en början spreta åt olika håll. Så småningom uppstår emellertid harmoni och jämvikt mellan de två instanserna. Vi bedömer då verkligheten i överensstämmelse vad vi ser. Det finns alltså några goda skäl att tro att sinnesförnimmelserna ger korrekt info:
Det man bör fråga skeptikerna är vad som gör dem så övertygade om att vi inte kan säkert veta att våra sinnen inte bedrar oss. Hur kan de uppamma en tillräcklig visshetskänsla för denna position, som gör att sunda förnuftets motsatta ståndpunkt, den att man kan lita på sinnena, välts över ända? Jag tror inte att de kan det utan misstänker att deras skeptiska ståndpunkt är hycklad.
Däremot drabbar sinnenas utsagor oss med stor kraft att övertyga. När du varseblir står du i omedelbar kontakt med verkligheten. Den är dig given direkt i sinneserfarenheten. Följaktligen drabbas du av en övertygelse, om yttervärldens existens och att den förhåller sig som du varseblir, vilken är så stark, att den slår undan fötterna på allt extravagant filosofiskt sofisteri. Yttervärldens existens är inget vi sluter oss till. Det utgör omedelbar kunskap precis som att A=A.
Vi kan lita på våra sinnen. Deras rapporter når oss med en övertygande kraft som med råge överträffar alla skeptiska tvivel. I själva verket kan vi inte annat än att hysa tillit till vår varseblivning. För vad är alternativet?
Frågan gäller alltså hur sinnenas tillförlitlighet kan bestyrkas. Man kan se två fall:
- Sinnesorganen ger en korrekt och relativt fullständig bild av verkligheten.
- Sinnesorganen ger en väldigt felaktig bild av verkligheten.
Det kan tyckas att jag gör mig skyldig till en cirkelgång här, att det framgångsrika handlandet måste verifieras av ytterligare varseblivning. Men icke så. Vi behöver inte våra fem sinnen för att konstatera att vi fortfarande lever eller att vi lyckas uppnå välbehag och undvika lidande, vilket vi faktiskt tycks göra genom att lita på sinnenas utsagor. Dessutom bestyrker ofta de olika sinnena varandra. Sträcker jag ut handen efter kaffekoppen, kännner jag den efter ett tag.
Det handlar inte om att sinnena verifierar sig själva, utan om en spiralgång uppåt av högre tilltro till rapporterna från dem. Eller så kan man med Rawls tala om reflektivt ekvilibrium. Sensoriska data och våra omdömen kan till en början spreta åt olika håll. Så småningom uppstår emellertid harmoni och jämvikt mellan de två instanserna. Vi bedömer då verkligheten i överensstämmelse vad vi ser. Det finns alltså några goda skäl att tro att sinnesförnimmelserna ger korrekt info:
- Vi upplever att de har en särdeles stor övertygande kraft.
- Våra sinnen tillåter oss att handla framgångsrikt i verkligheten, t.ex. skjuta älg och köra bil.
- De olika sinnena bekräftar varandra.
- Våra omdömen om verklighet harmonierar med vad vi förnimmer.
- Korrekt sinnesförnimmelse har ett överlevnadsvärde och har således premierats starkt under evolutionens årmiljoner.
- Biologin och perceptionspsykologin ger stöd för att sinnena ger riktiga rapporter om verkligheten som regel.
Det man bör fråga skeptikerna är vad som gör dem så övertygade om att vi inte kan säkert veta att våra sinnen inte bedrar oss. Hur kan de uppamma en tillräcklig visshetskänsla för denna position, som gör att sunda förnuftets motsatta ståndpunkt, den att man kan lita på sinnena, välts över ända? Jag tror inte att de kan det utan misstänker att deras skeptiska ståndpunkt är hycklad.
Däremot drabbar sinnenas utsagor oss med stor kraft att övertyga. När du varseblir står du i omedelbar kontakt med verkligheten. Den är dig given direkt i sinneserfarenheten. Följaktligen drabbas du av en övertygelse, om yttervärldens existens och att den förhåller sig som du varseblir, vilken är så stark, att den slår undan fötterna på allt extravagant filosofiskt sofisteri. Yttervärldens existens är inget vi sluter oss till. Det utgör omedelbar kunskap precis som att A=A.
Vi kan lita på våra sinnen. Deras rapporter når oss med en övertygande kraft som med råge överträffar alla skeptiska tvivel. I själva verket kan vi inte annat än att hysa tillit till vår varseblivning. För vad är alternativet?
lördag, januari 20, 2007
Ersätt det slarvigt använda ordet "bevis"!
Det talas mycket om att vetenskapen bevisat det ena eller andra. Och ibland, när man lägger fram en kontroversiell tes, får man uppmaningen "Bevisa det!" slängd i ansiktet. Hur ligger det egentligen till med det lilla ordet "bevis"? Används det inte ganska slarvigt i dessa sammanhang? Jag vill mena det. Dessutom finns det ord som bättre och mer exakt beskriver läget.
I fråga om empiriska vetenskaper tycker jag att det är olyckligt att tala om bevis, eftersom termen associerar till 100% säkerhet (jämför med matematiskt bevis). Att påståenden, som uttalar sig om verkligheten, inte med absolut säkerhet låter sig bevisas, är en gammal sanning från filosofin. Därför bör man använda sig av "svagare" termer som inte innebär att man fastställt ett påståendes eller en teoris sanning utom allt rimligt tvivel, t.ex. "indicier", "belägg" eller "stöd". För verbet "bevisa" kan man i stället utnyttja "bestyrka", "underbygga" eller "bekräfta".
Jag tycker alltså det är bättre att säga att Einsteins allmänna relativitetsteori har ett gott empiriskt stöd, än att den skulle vara bevisad, och man bör säga att experiment har utförts som bestyrker den.
Man har berättat för mig att ordet "bevis" används rätt slarvigt inom samhällsvetenskapen, där man tydligen menar sig ha bevis för sina teorier. Det var inte roligt att höra om denna olat. Men samhällsvetare drabbas tydligen lätt av megalomani och hybris. Det kommer fram t.ex. när de s.k. kunskapssociologerna påstår att de ryckt undan mattan på naturvetenskapens fötter och visat (sic!) att dess sanningsanspråk är genomsyrade av subjektivitet och etnocentrism och därför inget annat är än relativa, kulturbundna yttranden med begränsad giltighet.
Det finns ytterligare en term i bruk som ersätter det alltför starka "bevis", och det är "evidens", tydligen under inflytande av engelskans "evidence", som där kontrasterar mot "proof", det som vi här vill undvika. Termen "evidens" förefaller vara mest utbredd inom den naturvetenskapliga forskarvärlden. Utövare av läkarvetenskap och psykiatri talar t.ex. om evidensbaserad medicin och evidensbaserade terapimetoder, just därför att man stöder sig på empiriska data. Och när man är osäker på en uppfattning, tar man in mer evidens för att antingen bestyrka den eller falsifiera den.
Ja, trots att "evidens" tycks vara anglosaxisk importvara, är ordet en mycket god ersättning för "bevis". Jag tror att jag själv kommer att använda det mera i fortsättningen.
I fråga om empiriska vetenskaper tycker jag att det är olyckligt att tala om bevis, eftersom termen associerar till 100% säkerhet (jämför med matematiskt bevis). Att påståenden, som uttalar sig om verkligheten, inte med absolut säkerhet låter sig bevisas, är en gammal sanning från filosofin. Därför bör man använda sig av "svagare" termer som inte innebär att man fastställt ett påståendes eller en teoris sanning utom allt rimligt tvivel, t.ex. "indicier", "belägg" eller "stöd". För verbet "bevisa" kan man i stället utnyttja "bestyrka", "underbygga" eller "bekräfta".
Jag tycker alltså det är bättre att säga att Einsteins allmänna relativitetsteori har ett gott empiriskt stöd, än att den skulle vara bevisad, och man bör säga att experiment har utförts som bestyrker den.
Man har berättat för mig att ordet "bevis" används rätt slarvigt inom samhällsvetenskapen, där man tydligen menar sig ha bevis för sina teorier. Det var inte roligt att höra om denna olat. Men samhällsvetare drabbas tydligen lätt av megalomani och hybris. Det kommer fram t.ex. när de s.k. kunskapssociologerna påstår att de ryckt undan mattan på naturvetenskapens fötter och visat (sic!) att dess sanningsanspråk är genomsyrade av subjektivitet och etnocentrism och därför inget annat är än relativa, kulturbundna yttranden med begränsad giltighet.
Det finns ytterligare en term i bruk som ersätter det alltför starka "bevis", och det är "evidens", tydligen under inflytande av engelskans "evidence", som där kontrasterar mot "proof", det som vi här vill undvika. Termen "evidens" förefaller vara mest utbredd inom den naturvetenskapliga forskarvärlden. Utövare av läkarvetenskap och psykiatri talar t.ex. om evidensbaserad medicin och evidensbaserade terapimetoder, just därför att man stöder sig på empiriska data. Och när man är osäker på en uppfattning, tar man in mer evidens för att antingen bestyrka den eller falsifiera den.
Ja, trots att "evidens" tycks vara anglosaxisk importvara, är ordet en mycket god ersättning för "bevis". Jag tror att jag själv kommer att använda det mera i fortsättningen.
onsdag, januari 17, 2007
Några citat om skepticismen
Några citat om skepticism
Man bör alltid ha i åtanke att människan är felbar, att hon kan ta miste om hur saker och ting förhåller sig, att det som hon först trodde vara sant senare visar sig falskt. Därför är det på sin plats att då och då injicera sig med en hälsosam dos skepticism. Därför har jag skakat fram några citat om skepticismen, som kan fungera som en sådan injektion.
"The natural cause of the human mind is certainly from credulity to skepticism."
— Thomas Jefferson
"Skepticism: the mark and even the pose of the educated mind"
— John Dewey
"The path of sound credence is through the thick forest of skepticism"
— George Jean Nathan
"The primary tool of science is skepticism, whose light shrivels unquestioning faith"
— Mike Huben
"Don't rely too much on labels, for too often they are fables."
— Charles Haddon Spurgeon
"If I am fool, it is, at least, a doubting one; and I envy no one the certainty of his self-approved wisdom."
— Lord Byron
"Cautiousness in judgment is nowadays to be recommended to each and every one: if we gained only one incontestable truth every ten years from each of our philosophical writers the harvest we reaped would be sufficient."
— Georg C Lichtenberg.
"Great intellects are skeptical."
— Friedrich Nietzsche
"The skeptic does not mean him who doubts, but him who investigates or researches, as opposed to him who asserts and thinks that he has found."
Miguel De Unamuno
Efter dessa citat är en brasklapp på sin plats: överdosera inte! För mycket skepticism är också en sjukdom. Vi kan inte betvivla allt, utan måste, för att överhuvudtaget kunna leva, tro bergfast på vissa saker, t.ex. att det finns en av oss oberoende yttervärld. Jag får anledning att återkomma till detta i ett senare inlägg.
Man bör alltid ha i åtanke att människan är felbar, att hon kan ta miste om hur saker och ting förhåller sig, att det som hon först trodde vara sant senare visar sig falskt. Därför är det på sin plats att då och då injicera sig med en hälsosam dos skepticism. Därför har jag skakat fram några citat om skepticismen, som kan fungera som en sådan injektion.
"The natural cause of the human mind is certainly from credulity to skepticism."
— Thomas Jefferson
"Skepticism: the mark and even the pose of the educated mind"
— John Dewey
"The path of sound credence is through the thick forest of skepticism"
— George Jean Nathan
"The primary tool of science is skepticism, whose light shrivels unquestioning faith"
— Mike Huben
"Don't rely too much on labels, for too often they are fables."
— Charles Haddon Spurgeon
"If I am fool, it is, at least, a doubting one; and I envy no one the certainty of his self-approved wisdom."
— Lord Byron
"Cautiousness in judgment is nowadays to be recommended to each and every one: if we gained only one incontestable truth every ten years from each of our philosophical writers the harvest we reaped would be sufficient."
— Georg C Lichtenberg.
"Great intellects are skeptical."
— Friedrich Nietzsche
"The skeptic does not mean him who doubts, but him who investigates or researches, as opposed to him who asserts and thinks that he has found."
Miguel De Unamuno
Efter dessa citat är en brasklapp på sin plats: överdosera inte! För mycket skepticism är också en sjukdom. Vi kan inte betvivla allt, utan måste, för att överhuvudtaget kunna leva, tro bergfast på vissa saker, t.ex. att det finns en av oss oberoende yttervärld. Jag får anledning att återkomma till detta i ett senare inlägg.
måndag, januari 15, 2007
Vetenskap en tro?
Ofta sägs att vetenskapen är en tro precis som kristendomen är en tro. Men jag misstänker att det förhållningssättet beror på att man inte håller åtskilda olika betydelser av begreppet "tro". Skillnaden synes mig framträda i engelskan dock, med dess två skilda ord för "tro", alltså "belief" och "faith".
Satsen "Vetenskap är också en tro" kan således översättas på ett divergerande sätt i engelskan:
Däremot innehåller vetenskapen en mängd "beliefs", alltså trosföreställningar, men dessa är alla berättigade, de har stöd i fakta eller har överlevt hårda tester.
I religionen finns också "beliefs", t.ex. trosföreställningen att Gud existerar, fast dessa är ogrundade, de kan inte knytas till fakta eller prövas empiriskt.
Satsen "Vetenskap är också en tro" kan således översättas på ett divergerande sätt i engelskan:
- "Science is a faith."
- "Science is a system of beliefs."
Däremot innehåller vetenskapen en mängd "beliefs", alltså trosföreställningar, men dessa är alla berättigade, de har stöd i fakta eller har överlevt hårda tester.
I religionen finns också "beliefs", t.ex. trosföreställningen att Gud existerar, fast dessa är ogrundade, de kan inte knytas till fakta eller prövas empiriskt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
