Färgerna finns i världen, inte i våra huvuden

Det finns en populär föreställning att inga färger finns ute i den materiella världen. I stället skulle dessa uppstå i våra medvetanden genom att vi har färgupplevelser av fysikaliska objekt. Med den synen betecknar våra färgord inte egenskaper oss föremål i yttervärlden utan kvaliteter hos våra sinnesupplevelser. När jag säger att en boll är blå, skull ordet "blått" inte syfta på bollens blåa färg utan på min privata upplevelse av något runt blått.

Den här uppfattningen vill jag emellertid avvisa, därför att den går rakt på tvärs med den direkta realism jag förfäktar. Enligt den direkta realismen upplever vi färgade föremål omedelbart och direkt utan några mellanliggande mentala bilder i form av färgupplevelser. Våra färgord betecknar egenskaper hos materiella objekt i yttervärlden, inte något som blott finns i våra huvuden. Ett kort argument levereras nu för den direkta realismen och mot den föreställning som nämndes inledningsvis, ibland kallad indirekt realism.

För att lära någon, säg ett barn, ett färgord, måste man kunna avgöra när barnet använder ordet rätt och när det använder ordet fel. Men om färgord syftade på våra privata upplevelser, skulle språkutläraren, exempelvis barnets mamma, inte kunna avgöra när hennes barn använder ett visst färgord rätt, för hon saknar helt och hållet tillgång till barnets egna upplevelser. Det finns inget om vilket mamman kan säga att ordet är rättanvänt eller ej.

Det enda sättet att kontrollera huruvida ett barn, som skall lära sig ett färgord, använder detta rätt eller fel, är att studera barnets reaktioner inför färgade föremål i yttervärlden, att det t.ex. säger "Blå boll!" när mamman frågar vilken färg den blåa bollen har.

För att språkinlärning skall vara möjlig, ja för att vi i förlängningen alls skall kunna ha ett gemensamt språk för färger, måste vi anta att färger är egenskaper hos publika objekt i omvärlden och att färgorden är namn på dem.

En felaktig invändning mot den direkta realismen

En vanlig invändning mot den direkta realismens tes — att vi i varseblivningen eller perceptionen har omedelbar tillgång till verkligheten — är att det finns så många led mellan själva förnimmelsen och objekten som ger upphov till den. Först skall ljusvågor färdas från föremålen och tas emot av ögat. Där skall ljuset passera genom först lins och sedan glaskroppen för att på näthinnan omvandlas till nervsignaler, som sänds vidare till syncentrat. Invändningen gör alltså gällande att vi inte kan omedelbart förnimma verkligheten, därför att de här mellanleden förekommer. Men detta är inte, hävdar jag, ett giltigt motargument.

Man måste skilja mellan hur hjärnan och sinnesorganen fixar upplevelsen att vi står i direkt kontakt med yttervärlden och själva upplevelsen i sig. Vad vi faktiskt omedelbart förnimmer är en högst konkret och påtaglig omvärld, vilket sker som om det inte fanns något mellan oss och den, inga representationer, inga sinnesdata, ingenting alls. Vi märker aldrig av hur våra kroppar ordnar detta utan det sker i det fördolda, bakom kulisserna. Varseblivningsprocessen är genomskinlig.

Att det finns personer som påstår att de först upplever separata sinnesdata eller sinnesintryck, t.ex. rött där, grönt där, lite runt etc., och sedan sätter ihop dessa i sina medvetanden till de välbekanta föremålen, är för mig fullkomligt obegripligt. Ingen har upplevt en sådan process! Inte ens de som själva förfäktar teorin. Om inte annat så visar detta vilken stor makt tanken kan ha över vad vi direkt erfar, för tanken att yttervärldens föremål skulle vara komplex av sinnesdata finns bara inom spekulativ filosofi; det är inget som hämtats från den sinneserfarenhet vi verkligen har som människor.

Descartes och sinneserfarenheten

När jag pläderar för sinnenas tillförlitlighet, är René Descartes, saligt avsomnad i Sverige 1650, en av dem jag vänder mig mot. Med sitt argument om en ond demon hävdade han att all sinneserfarenhet kunde vara illusorisk och bedräglig. En demon skulle kunna finnas, påstod Descartes, som förser oss med förnimmelser utan reell motsvarighet, helt skenbara och förvillande, i en evig dröm. Hur kunde vi veta att vi inte var offer för en sådan illmarig demon?

Descartes hade gjort filosofin en tjänst om han tillämpat sitt eget sanningskriterium på varseblivningen, idén att sanningen känns igen på dess tydlighet och uppenbarhet. För vad inses mer klart och tydligt än att jag t.ex. har två händer, när jag håller upp dem framför mig i detta nu och varseblir dem? Jämför med den känsla av utebliven övertygelse som de flesta abstrakta filosofiska resonemang leder till.

Tyvärr blandade Descartes i Gud i sitt system, som fick bli dess garant. Eftersom Gud aldrig skulle vilja lura människan genom att utrusta henne med sinnen, som bedrar henne, kan vi lita på dem. Argumentet är oanvändbart för den sekuläre filosofen men ger något att tänka på för religiöse tänkare, som söker underminera vetenskapen genom att hävda att sinnenas pålitlighet är omöjlig att verifiera. Inte kan väl deras Gud bete sig som Descartes ondskefulle demon?

Sinnena är tillförlitliga

Ibland försöker religiösa, obskurantister och esoteriker att undergräva tilltron till vetenskapen genom att dra till med det gamla skeptiska argumentet om att vi inte kan lita på våra sinnen. Hur kan sinnenas tillförlitlighet motiveras? Ja, säger dessa skeptiker (en låtsad hållning, eftersom de tror benhårt på andra saker), inte kan deras pålitlighet verifieras genom hänvisning till sinnena själva. Det finns en rundgång eller cirkularitet här, menar de, ungefär som när man försöker lyfta sig själv i håret.

Frågan gäller alltså hur sinnenas tillförlitlighet kan bestyrkas. Man kan se två fall:

1. Sinnesorganen ger en korrekt och relativt fullständig bild av verkligheten.
2. Sinnesorganen ger en väldigt felaktig bild av verkligheten.

Miljoner år av framgångsrik evolution gör att alternativ 1 gäller. Hur tror skeptikern att människan (eller andra djur för den delen) skulle ha kunnat överleva om 2 gällde? Hur skulle bilkörning vara möjlig utan att 1 gällde?

Det kan tyckas att jag gör mig skyldig till en cirkelgång här, att det framgångsrika handlandet måste verifieras av ytterligare varseblivning. Men icke så. Vi behöver inte våra fem sinnen för att konstatera att vi fortfarande lever eller att vi lyckas uppnå välbehag och undvika lidande, vilket vi faktiskt tycks göra genom att lita på sinnenas utsagor. Dessutom bestyrker ofta de olika sinnena varandra. Sträcker jag ut handen efter kaffekoppen, kännner jag den efter ett tag.

Det handlar inte om att sinnena verifierar sig själva, utan om en spiralgång uppåt av högre tilltro till rapporterna från dem. Eller så kan man med Rawls tala om reflektivt ekvilibrium. Sensoriska data och våra omdömen kan till en början spreta åt olika håll. Så småningom uppstår emellertid harmoni och jämvikt mellan de två instanserna. Vi bedömer då verkligheten i överensstämmelse vad vi ser. Det finns alltså några goda skäl att tro att sinnesförnimmelserna ger korrekt info:

• Vi upplever att de har en särdeles stor övertygande kraft.
• Våra sinnen tillåter oss att handla framgångsrikt i verkligheten, t.ex. skjuta älg och köra bil.
• De olika sinnena bekräftar varandra.
• Våra omdömen om verklighet harmonierar med vad vi förnimmer.
  
• Korrekt sinnesförnimmelse har ett överlevnadsvärde och har således premierats starkt under evolutionens årmiljoner.
• Biologin och perceptionspsykologin ger stöd för att sinnena ger riktiga rapporter om verkligheten som regel.

Anfall är bästa formen av försvar, så därför bör man fråga sig vilka skäl skeptikerna har för att ifrågasätta sinnenas tillförlitlighet? Oftast brukar de peka på fall av illusion och hallucination, vilka dock är fullkomligt marginella och perifera, eftersom våra sinnen nästan aldrig löper amok på det sättet. De tuffar på i maklig, självsäker takt.

Det man bör fråga skeptikerna är vad som gör dem så övertygade om att vi inte kan säkert veta att våra sinnen inte bedrar oss. Hur kan de uppamma en tillräcklig visshetskänsla för denna position, som gör att sunda förnuftets motsatta ståndpunkt, den att man kan lita på sinnena, välts över ända? Jag tror inte att de kan det utan misstänker att deras skeptiska ståndpunkt är hycklad.

Däremot drabbar sinnenas utsagor oss med stor kraft att övertyga. När du varseblir står du i omedelbar kontakt med verkligheten. Den är dig given direkt i sinneserfarenheten. Följaktligen drabbas du av en övertygelse, om yttervärldens existens och att den förhåller sig som du varseblir, vilken är så stark, att den slår undan fötterna på allt extravagant filosofiskt sofisteri. Yttervärldens existens är inget vi sluter oss till. Det utgör omedelbar kunskap precis som att A=A.

Vi kan lita på våra sinnen. Deras rapporter når oss med en övertygande kraft som med råge överträffar alla skeptiska tvivel. I själva verket kan vi inte annat än att hysa tillit till vår varseblivning. För vad är alternativet?