Ned med historie-idealismen!

En populär föreställning bland många människor är att idéer skulle bestämma historiens framåtskridande, inte ekonomiska eller sociala omständigheter. I synnerhet är det en ideologi, som ofta tillskrivs synnerligen avgörande inverkan på samhället och dess utveckling: religionen. Därmed gör man sig till talesman för en idealistisk syn på historien, en uppfattning som i det närmaste har varit försvunnen bland de professionella historikerna i snart ett sekel. Vad är det då för ett misstag man gör, när man uppfattar ideologin, och då särskilt religionen, som historiens motor?

Idealisterna tror felaktigt att religion skulle vara något slags självständigt verkande kraft som styr samhället och historien. Därmed vänder de allt upp och ned. Man kan inte lyfta religion ur dess samhälleliga och historiska sammanhang och betrakta den som något avskilt, lika litet som man vetenskapligt kan studera medvetandet som avskilt från hjärnan. I själva verket är religionen en produkt av sociala, ekonomiska, geografiska, fysiologiska och psykologiska omständigheter, precis som medvetandet är en produkt av hjärnan. Religion är en oundgänglig del av samhället — det erkännes — men skall man förstå den sociala, politiska och ekonomiska utvecklingen är det andra faktorer än religionen som spelar roll. Sålunda bör religionen först och främst ses som en effekt av andra förhållanden, som dessas uttryck och manifestation, än en självständigt verkande styrmekanism. Den professionelle historikern vet och inser detta, därför att knappt ingenting i nutiden eller i det förflutna blir möjligt att förklara, om man bara håller sig till religionen och inte ser på det sammanhang den förekommer i.

En filosofisk positionsbestämning: Jag är naturalist

Jag har redan förklarat mig vara ateist. Utöver det finns en annan fundamental filosofisk hållning, som bestämmer min syn på världen. Jag är även naturalist. Vad är då naturalism? Det handlar inte, som någon kanske tror, om Flauberts och Zolas litterära skola på 1800-talet utan jag syftar här på en filosofisk åskådning. Naturalismen är ett sätt att se på världen, människan och vetenskapen. Den kan definieras enligt följande:

Naturalism är en filosofisk verklighetsuppfattning som hävdar att universum och allt som däri finnes uttömmande kan beskrivas i termer av naturliga företeelser och skeenden. Man behöver inte tillgripa något övernaturligt eller översinnligt. All vetenskap om naturen och människan behöver emellertid inte vara reducerbar till en materiell nivå. Det räcker med att man arbetar utifrån den naturvetenskapliga metoden.

Låt mig kort exemplifiera. Som naturalist kan jag acceptera de delar av psykologin som arbetar med en naturvetenskaplig metodik, t.ex. kognitions- och perceptionspsykologin. Däremot kan jag aldrig gå med på religionens beskrivning av människan i termer av själ och ande, därför att dessa är metafysiska, översinnliga entiteter. Inte heller religionens skildring av universums skapelse och livets tillkomst kan jag godta, då den inbegriper ett övernaturligt väsen som verksam aktör.

Descartes och sinneserfarenheten

När jag pläderar för sinnenas tillförlitlighet, är René Descartes, saligt avsomnad i Sverige 1650, en av dem jag vänder mig mot. Med sitt argument om en ond demon hävdade han att all sinneserfarenhet kunde vara illusorisk och bedräglig. En demon skulle kunna finnas, påstod Descartes, som förser oss med förnimmelser utan reell motsvarighet, helt skenbara och förvillande, i en evig dröm. Hur kunde vi veta att vi inte var offer för en sådan illmarig demon?

Descartes hade gjort filosofin en tjänst om han tillämpat sitt eget sanningskriterium på varseblivningen, idén att sanningen känns igen på dess tydlighet och uppenbarhet. För vad inses mer klart och tydligt än att jag t.ex. har två händer, när jag håller upp dem framför mig i detta nu och varseblir dem? Jämför med den känsla av utebliven övertygelse som de flesta abstrakta filosofiska resonemang leder till.

Tyvärr blandade Descartes i Gud i sitt system, som fick bli dess garant. Eftersom Gud aldrig skulle vilja lura människan genom att utrusta henne med sinnen, som bedrar henne, kan vi lita på dem. Argumentet är oanvändbart för den sekuläre filosofen men ger något att tänka på för religiöse tänkare, som söker underminera vetenskapen genom att hävda att sinnenas pålitlighet är omöjlig att verifiera. Inte kan väl deras Gud bete sig som Descartes ondskefulle demon?

Sinnena är tillförlitliga

Ibland försöker religiösa, obskurantister och esoteriker att undergräva tilltron till vetenskapen genom att dra till med det gamla skeptiska argumentet om att vi inte kan lita på våra sinnen. Hur kan sinnenas tillförlitlighet motiveras? Ja, säger dessa skeptiker (en låtsad hållning, eftersom de tror benhårt på andra saker), inte kan deras pålitlighet verifieras genom hänvisning till sinnena själva. Det finns en rundgång eller cirkularitet här, menar de, ungefär som när man försöker lyfta sig själv i håret.

Frågan gäller alltså hur sinnenas tillförlitlighet kan bestyrkas. Man kan se två fall:

1. Sinnesorganen ger en korrekt och relativt fullständig bild av verkligheten.
2. Sinnesorganen ger en väldigt felaktig bild av verkligheten.

Miljoner år av framgångsrik evolution gör att alternativ 1 gäller. Hur tror skeptikern att människan (eller andra djur för den delen) skulle ha kunnat överleva om 2 gällde? Hur skulle bilkörning vara möjlig utan att 1 gällde?

Det kan tyckas att jag gör mig skyldig till en cirkelgång här, att det framgångsrika handlandet måste verifieras av ytterligare varseblivning. Men icke så. Vi behöver inte våra fem sinnen för att konstatera att vi fortfarande lever eller att vi lyckas uppnå välbehag och undvika lidande, vilket vi faktiskt tycks göra genom att lita på sinnenas utsagor. Dessutom bestyrker ofta de olika sinnena varandra. Sträcker jag ut handen efter kaffekoppen, kännner jag den efter ett tag.

Det handlar inte om att sinnena verifierar sig själva, utan om en spiralgång uppåt av högre tilltro till rapporterna från dem. Eller så kan man med Rawls tala om reflektivt ekvilibrium. Sensoriska data och våra omdömen kan till en början spreta åt olika håll. Så småningom uppstår emellertid harmoni och jämvikt mellan de två instanserna. Vi bedömer då verkligheten i överensstämmelse vad vi ser. Det finns alltså några goda skäl att tro att sinnesförnimmelserna ger korrekt info:

• Vi upplever att de har en särdeles stor övertygande kraft.
• Våra sinnen tillåter oss att handla framgångsrikt i verkligheten, t.ex. skjuta älg och köra bil.
• De olika sinnena bekräftar varandra.
• Våra omdömen om verklighet harmonierar med vad vi förnimmer.
  
• Korrekt sinnesförnimmelse har ett överlevnadsvärde och har således premierats starkt under evolutionens årmiljoner.
• Biologin och perceptionspsykologin ger stöd för att sinnena ger riktiga rapporter om verkligheten som regel.

Anfall är bästa formen av försvar, så därför bör man fråga sig vilka skäl skeptikerna har för att ifrågasätta sinnenas tillförlitlighet? Oftast brukar de peka på fall av illusion och hallucination, vilka dock är fullkomligt marginella och perifera, eftersom våra sinnen nästan aldrig löper amok på det sättet. De tuffar på i maklig, självsäker takt.

Det man bör fråga skeptikerna är vad som gör dem så övertygade om att vi inte kan säkert veta att våra sinnen inte bedrar oss. Hur kan de uppamma en tillräcklig visshetskänsla för denna position, som gör att sunda förnuftets motsatta ståndpunkt, den att man kan lita på sinnena, välts över ända? Jag tror inte att de kan det utan misstänker att deras skeptiska ståndpunkt är hycklad.

Däremot drabbar sinnenas utsagor oss med stor kraft att övertyga. När du varseblir står du i omedelbar kontakt med verkligheten. Den är dig given direkt i sinneserfarenheten. Följaktligen drabbas du av en övertygelse, om yttervärldens existens och att den förhåller sig som du varseblir, vilken är så stark, att den slår undan fötterna på allt extravagant filosofiskt sofisteri. Yttervärldens existens är inget vi sluter oss till. Det utgör omedelbar kunskap precis som att A=A.

Vi kan lita på våra sinnen. Deras rapporter når oss med en övertygande kraft som med råge överträffar alla skeptiska tvivel. I själva verket kan vi inte annat än att hysa tillit till vår varseblivning. För vad är alternativet?

Ersätt det slarvigt använda ordet "bevis"!

Det talas mycket om att vetenskapen bevisat det ena eller andra. Och ibland, när man lägger fram en kontroversiell tes, får man uppmaningen "Bevisa det!" slängd i ansiktet. Hur ligger det egentligen till med det lilla ordet "bevis"? Används det inte ganska slarvigt i dessa sammanhang? Jag vill mena det. Dessutom finns det ord som bättre och mer exakt beskriver läget.

I fråga om empiriska vetenskaper tycker jag att det är olyckligt att tala om bevis, eftersom termen associerar till 100% säkerhet (jämför med matematiskt bevis). Att påståenden, som uttalar sig om verkligheten, inte med absolut säkerhet låter sig bevisas, är en gammal sanning från filosofin. Därför bör man använda sig av "svagare" termer som inte innebär att man fastställt ett påståendes eller en teoris sanning utom allt rimligt tvivel, t.ex. "indicier", "belägg" eller "stöd". För verbet "bevisa" kan man i stället utnyttja "bestyrka", "underbygga" eller "bekräfta".

Jag tycker alltså det är bättre att säga att Einsteins allmänna relativitetsteori har ett gott empiriskt stöd, än att den skulle vara bevisad, och man bör säga att experiment har utförts som bestyrker den.

Man har berättat för mig att ordet "bevis" används rätt slarvigt inom samhällsvetenskapen, där man tydligen menar sig ha bevis för sina teorier. Det var inte roligt att höra om denna olat. Men samhällsvetare drabbas tydligen lätt av megalomani och hybris. Det kommer fram t.ex. när de s.k. kunskapssociologerna påstår att de ryckt undan mattan på naturvetenskapens fötter och visat (sic!) att dess sanningsanspråk är genomsyrade av subjektivitet och etnocentrism och därför inget annat är än relativa, kulturbundna yttranden med begränsad giltighet.

Det finns ytterligare en term i bruk som ersätter det alltför starka "bevis", och det är "evidens", tydligen under inflytande av engelskans "evidence", som där kontrasterar mot "proof", det som vi här vill undvika. Termen "evidens" förefaller vara mest utbredd inom den naturvetenskapliga forskarvärlden. Utövare av läkarvetenskap och psykiatri talar t.ex. om evidensbaserad medicin och evidensbaserade terapimetoder, just därför att man stöder sig på empiriska data. Och när man är osäker på en uppfattning, tar man in mer evidens för att antingen bestyrka den eller falsifiera den.

Ja, trots att "evidens" tycks vara anglosaxisk importvara, är ordet en mycket god ersättning för "bevis". Jag tror att jag själv kommer att använda det mera i fortsättningen.