Ersätt det slarvigt använda ordet "bevis"!

Det talas mycket om att vetenskapen bevisat det ena eller andra. Och ibland, när man lägger fram en kontroversiell tes, får man uppmaningen "Bevisa det!" slängd i ansiktet. Hur ligger det egentligen till med det lilla ordet "bevis"? Används det inte ganska slarvigt i dessa sammanhang? Jag vill mena det. Dessutom finns det ord som bättre och mer exakt beskriver läget.

I fråga om empiriska vetenskaper tycker jag att det är olyckligt att tala om bevis, eftersom termen associerar till 100% säkerhet (jämför med matematiskt bevis). Att påståenden, som uttalar sig om verkligheten, inte med absolut säkerhet låter sig bevisas, är en gammal sanning från filosofin. Därför bör man använda sig av "svagare" termer som inte innebär att man fastställt ett påståendes eller en teoris sanning utom allt rimligt tvivel, t.ex. "indicier", "belägg" eller "stöd". För verbet "bevisa" kan man i stället utnyttja "bestyrka", "underbygga" eller "bekräfta".

Jag tycker alltså det är bättre att säga att Einsteins allmänna relativitetsteori har ett gott empiriskt stöd, än att den skulle vara bevisad, och man bör säga att experiment har utförts som bestyrker den.

Man har berättat för mig att ordet "bevis" används rätt slarvigt inom samhällsvetenskapen, där man tydligen menar sig ha bevis för sina teorier. Det var inte roligt att höra om denna olat. Men samhällsvetare drabbas tydligen lätt av megalomani och hybris. Det kommer fram t.ex. när de s.k. kunskapssociologerna påstår att de ryckt undan mattan på naturvetenskapens fötter och visat (sic!) att dess sanningsanspråk är genomsyrade av subjektivitet och etnocentrism och därför inget annat är än relativa, kulturbundna yttranden med begränsad giltighet.

Det finns ytterligare en term i bruk som ersätter det alltför starka "bevis", och det är "evidens", tydligen under inflytande av engelskans "evidence", som där kontrasterar mot "proof", det som vi här vill undvika. Termen "evidens" förefaller vara mest utbredd inom den naturvetenskapliga forskarvärlden. Utövare av läkarvetenskap och psykiatri talar t.ex. om evidensbaserad medicin och evidensbaserade terapimetoder, just därför att man stöder sig på empiriska data. Och när man är osäker på en uppfattning, tar man in mer evidens för att antingen bestyrka den eller falsifiera den.

Ja, trots att "evidens" tycks vara anglosaxisk importvara, är ordet en mycket god ersättning för "bevis". Jag tror att jag själv kommer att använda det mera i fortsättningen.

Några citat om skepticismen

Några citat om skepticism

Man bör alltid ha i åtanke att människan är felbar, att hon kan ta miste om hur saker och ting förhåller sig, att det som hon först trodde vara sant senare visar sig falskt. Därför är det på sin plats att då och då injicera sig med en hälsosam dos skepticism. Därför har jag skakat fram några citat om skepticismen, som kan fungera som en sådan injektion.

"The natural cause of the human mind is certainly from credulity to skepticism."
— Thomas Jefferson

"Skepticism: the mark and even the pose of the educated mind"
— John Dewey

"The path of sound credence is through the thick forest of skepticism"
— George Jean Nathan

"The primary tool of science is skepticism, whose light shrivels unquestioning faith"
— Mike Huben

"Don't rely too much on labels, for too often they are fables."
— Charles Haddon Spurgeon

"If I am fool, it is, at least, a doubting one; and I envy no one the certainty of his self-approved wisdom."
— Lord Byron

"Cautiousness in judgment is nowadays to be recommended to each and every one: if we gained only one incontestable truth every ten years from each of our philosophical writers the harvest we reaped would be sufficient."
— Georg C Lichtenberg.

"Great intellects are skeptical."
— Friedrich Nietzsche

"The skeptic does not mean him who doubts, but him who investigates or researches, as opposed to him who asserts and thinks that he has found."
Miguel De Unamuno

Efter dessa citat är en brasklapp på sin plats: överdosera inte! För mycket skepticism är också en sjukdom. Vi kan inte betvivla allt, utan måste, för att överhuvudtaget kunna leva, tro bergfast på vissa saker, t.ex. att det finns en av oss oberoende yttervärld. Jag får anledning att återkomma till detta i ett senare inlägg.

Vetenskap en tro?

Ofta sägs att vetenskapen är en tro precis som kristendomen är en tro. Men jag misstänker att det förhållningssättet beror på att man inte håller åtskilda olika betydelser av begreppet "tro". Skillnaden synes mig framträda i engelskan dock, med dess två skilda ord för "tro", alltså "belief" och "faith".

Satsen "Vetenskap är också en tro" kan således översättas på ett divergerande sätt i engelskan:

1. "Science is a faith."
   
2. "Science is a system of beliefs."
   

Denna viktiga distinktion försvinner som sagt i svenskan. Satsen "Christianity is a faith" är tveklöst sann, men inte särskilt många skulle inte hålla med om "Science is a faith", för "faith" betyder utöver "tro" också "tillit, tilltro", alltså att lita på någon, och det kan man bara göra angående personer, i kristendomens fall Gud.

Däremot innehåller vetenskapen en mängd "beliefs", alltså trosföreställningar, men dessa är alla berättigade, de har stöd i fakta eller har överlevt hårda tester.

I religionen finns också "beliefs", t.ex. trosföreställningen att Gud existerar, fast dessa är ogrundade, de kan inte knytas till fakta eller prövas empiriskt.

Värdeutsagor inte subjektiva

Värdeutsagor kan inte bara handla om den subjektiva upplevelsen, för då vore de förenliga med varje möjlig yttervärld som helst och det är de inte.

Du säger att du mötte en person som betedde sig oförskämt. Den utsagan är inte förenlig med att personen hälsade ordentligt och förde ett normalt socialt samtal med dig. Däremot är utsagan förenlig med att personen vägrade ta dig i hand och istället spottade på marken.

Alltså uttala sig värdeutsagor om förhållanden i verkligheten.

Koppling mellan objektivism och naturalism?

För mig är en etisk naturalist en person som anser att det finns drag hos verkligheten eller naturen, som utgör grund för moralen. Bentham var etisk naturalist. Genom att mäta graden av upplevd lycka hos människor som berörs av moraliska beslut, så kan man enligt honom avgöra vilket beslut som är det rätta. Och en sådan mätning är förstås objektiv — det är objektiva tillstånd hos människor man graderar.

Platon var däremot anti-naturalist och idealist. Visserligen var han objektivist i den meningen att de moraliska värdena äger en av människan oberoende, objektiv existens. Men dessa var inte kopplade till naturen, varken den mänskliga eller den vi befinner oss i. I själva verket tycks Platon ha avskytt naturen av hela sitt hjärta. Endast idéerna i idévärlden var värdiga hans kärlek.