söndag, januari 21, 2007

Sinnena är tillförlitliga

Ibland försöker religiösa, obskurantister och esoteriker att undergräva tilltron till vetenskapen genom att dra till med det gamla skeptiska argumentet om att vi inte kan lita på våra sinnen. Hur kan sinnenas tillförlitlighet motiveras? Ja, säger dessa skeptiker (en låtsad hållning, eftersom de tror benhårt på andra saker), inte kan deras pålitlighet verifieras genom hänvisning till sinnena själva. Det finns en rundgång eller cirkularitet här, menar de, ungefär som när man försöker lyfta sig själv i håret.

Frågan gäller alltså hur sinnenas tillförlitlighet kan bestyrkas. Man kan se två fall:
  1. Sinnesorganen ger en korrekt och relativt fullständig bild av verkligheten.
  2. Sinnesorganen ger en väldigt felaktig bild av verkligheten.
Miljoner år av framgångsrik evolution gör att alternativ 1 gäller. Hur tror skeptikern att människan (eller andra djur för den delen) skulle ha kunnat överleva om 2 gällde? Hur skulle bilkörning vara möjlig utan att 1 gällde?

Det kan tyckas att jag gör mig skyldig till en cirkelgång här, att det framgångsrika handlandet måste verifieras av ytterligare varseblivning. Men icke så. Vi behöver inte våra fem sinnen för att konstatera att vi fortfarande lever eller att vi lyckas uppnå välbehag och undvika lidande, vilket vi faktiskt tycks göra genom att lita på sinnenas utsagor. Dessutom bestyrker ofta de olika sinnena varandra. Sträcker jag ut handen efter kaffekoppen, kännner jag den efter ett tag.

Det handlar inte om att sinnena verifierar sig själva, utan om en spiralgång uppåt av högre tilltro till rapporterna från dem. Eller så kan man med Rawls tala om reflektivt ekvilibrium. Sensoriska data och våra omdömen kan till en början spreta åt olika håll. Så småningom uppstår emellertid harmoni och jämvikt mellan de två instanserna. Vi bedömer då verkligheten i överensstämmelse vad vi ser. Det finns alltså några goda skäl att tro att sinnesförnimmelserna ger korrekt info:
  • Vi upplever att de har en särdeles stor övertygande kraft.
  • Våra sinnen tillåter oss att handla framgångsrikt i verkligheten, t.ex. skjuta älg och köra bil.
  • De olika sinnena bekräftar varandra.
  • Våra omdömen om verklighet harmonierar med vad vi förnimmer.
  • Korrekt sinnesförnimmelse har ett överlevnadsvärde och har således premierats starkt under evolutionens årmiljoner.
  • Biologin och perceptionspsykologin ger stöd för att sinnena ger riktiga rapporter om verkligheten som regel.
Anfall är bästa formen av försvar, så därför bör man fråga sig vilka skäl skeptikerna har för att ifrågasätta sinnenas tillförlitlighet? Oftast brukar de peka på fall av illusion och hallucination, vilka dock är fullkomligt marginella och perifera, eftersom våra sinnen nästan aldrig löper amok på det sättet. De tuffar på i maklig, självsäker takt.

Det man bör fråga skeptikerna är vad som gör dem så övertygade om att vi inte kan säkert veta att våra sinnen inte bedrar oss. Hur kan de uppamma en tillräcklig visshetskänsla för denna position, som gör att sunda förnuftets motsatta ståndpunkt, den att man kan lita på sinnena, välts över ända? Jag tror inte att de kan det utan misstänker att deras skeptiska ståndpunkt är hycklad.

Däremot drabbar sinnenas utsagor oss med stor kraft att övertyga. När du varseblir står du i omedelbar kontakt med verkligheten. Den är dig given direkt i sinneserfarenheten. Följaktligen drabbas du av en övertygelse, om yttervärldens existens och att den förhåller sig som du varseblir, vilken är så stark, att den slår undan fötterna på allt extravagant filosofiskt sofisteri. Yttervärldens existens är inget vi sluter oss till. Det utgör omedelbar kunskap precis som att A=A.

Vi kan lita på våra sinnen. Deras rapporter når oss med en övertygande kraft som med råge överträffar alla skeptiska tvivel. I själva verket kan vi inte annat än att hysa tillit till vår varseblivning. För vad är alternativet?

Inga kommentarer: