Det finns en populär föreställning att inga färger finns ute i den materiella världen. I stället skulle dessa uppstå i våra medvetanden genom att vi har färgupplevelser av fysikaliska objekt. Med den synen betecknar våra färgord inte egenskaper oss föremål i yttervärlden utan kvaliteter hos våra sinnesupplevelser. När jag säger att en boll är blå, skull ordet "blått" inte syfta på bollens blåa färg utan på min privata upplevelse av något runt blått.
Den här uppfattningen vill jag emellertid avvisa, därför att den går rakt på tvärs med den direkta realism jag förfäktar. Enligt den direkta realismen upplever vi färgade föremål omedelbart och direkt utan några mellanliggande mentala bilder i form av färgupplevelser. Våra färgord betecknar egenskaper hos materiella objekt i yttervärlden, inte något som blott finns i våra huvuden. Ett kort argument levereras nu för den direkta realismen och mot den föreställning som nämndes inledningsvis, ibland kallad indirekt realism.
För att lära någon, säg ett barn, ett färgord, måste man kunna avgöra när barnet använder ordet rätt och när det använder ordet fel. Men om färgord syftade på våra privata upplevelser, skulle språkutläraren, exempelvis barnets mamma, inte kunna avgöra när hennes barn använder ett visst färgord rätt, för hon saknar helt och hållet tillgång till barnets egna upplevelser. Det finns inget om vilket mamman kan säga att ordet är rättanvänt eller ej.
Det enda sättet att kontrollera huruvida ett barn, som skall lära sig ett färgord, använder detta rätt eller fel, är att studera barnets reaktioner inför färgade föremål i yttervärlden, att det t.ex. säger "Blå boll!" när mamman frågar vilken färg den blåa bollen har.
För att språkinlärning skall vara möjlig, ja för att vi i förlängningen alls skall kunna ha ett gemensamt språk för färger, måste vi anta att färger är egenskaper hos publika objekt i omvärlden och att färgorden är namn på dem.
onsdag, januari 31, 2007
tisdag, januari 30, 2007
Tio vetenskapliga baspåståenden
Just nu skrivs en wikibok med titeln Nature: The scientific point of view. Inte många delar är klara i detta öppna, kollektiva projekt. Men som ett sorts preludium har man hunnit ställa upp tio grundläggande vetenskapliga påståenden. Då jag fann dem utmärkta som en grund för den vetenskapliga världsåskådningen, det som ibland kallas naturalism, roade jag mig med att översätta dem till svenska, varav resultatet är som följer.
1. Världen består av materia, energi och information. De första två kan uppvisa många former och strukturer, vilka beskrivs som information.
2. Universum styrs av fyra fysikaliska krafter: den svaga och starka kraften i atomer, den elektromagnetiska kraften och gravitation. Dessa krafter kan verka på objekt, men det krävs ingen direkt fysiskt kontakt mellan objekten.
3. Atomer är materiens minsta delar med ännu urskiljbara kemiska egenskaper. Atomerna kan vidare delas upp i elementarpartiklar. Det finns mer än 90 olika sorters atomer (grundämnen), som kan förena sig i en mängd olika molekyler. Strålningens minsta delar utgörs av de så kallade fotonerna. De uppvisar också vågkaraktär.
4. Universum har genomgått en lång historia, som har varat i mer än tio miljarder år. Denna utveckling har följt strikta vetenskapliga lagar. Solen och jorden är också mycket gamla. Solen utvecklar massvis med energi genom kärnfusion och levererar delar av den energin i ett miljarder år gammalt flöde av solljus till jorden.
5. Livets början på jorden är en tämligen sällsynt kosmisk händelse i en omgivning, som inte är gynnsam för liv, i ett enormt och ganska tomt universum. Utomjordiskt liv kan finnas, men det finns inga bevis för det ännu.
6. Livets utveckling har varit en naturlig process utan mål. De första livsformerna föregicks av en kemikalisk utveckling av självorganiserande och självkopierande molekyler. Ur dessa framgick enheter som kunde föröka sig. Enheterna förenade sig i större cellkolonier och i mer komplicerade organismer. Människan är också resultatet av denna utveckling.
7. Planen för varje livsform återfinns i dess gener. Den biologiska evolutionen följer delvis slumpens lagar (mutation, variation, omkombinering), delvis icke slumpmässiga lagar (urval). Den biologiska evolutionen tenderar att resultera i allt mer sofistikerade strukturer och organismer, men den följer ingen plan, har inget mål.
8. Den mänskliga hjärnan och medvetandet är instrument för vår överlevnad. De tillåter oss att dra riktiga slutsatser om vår omgivning och om oss själva. Men människans sinnen är inte ofelbara. Människan kan begå misstag.
9. Allt i universum sker på ett naturligt sätt. Vetenskapen har varit mycket framgångsrik genom att se oerhört kritiskt på varje övernaturlig förklaring. I fall av tvivel förkastas den övernaturliga förklaringen och en naturlig lösning sökes.
10. Varje mänsklig varelse kommer att dö. Det aktiva medvetandet hos varje man och kvinna är dödligt. Allra senast dör det, när våra kroppar dör. Allt liv på jorden är dödligt och kommer att dö ut allra senast när solen slocknar.
Källa.
1. Världen består av materia, energi och information. De första två kan uppvisa många former och strukturer, vilka beskrivs som information.
2. Universum styrs av fyra fysikaliska krafter: den svaga och starka kraften i atomer, den elektromagnetiska kraften och gravitation. Dessa krafter kan verka på objekt, men det krävs ingen direkt fysiskt kontakt mellan objekten.
3. Atomer är materiens minsta delar med ännu urskiljbara kemiska egenskaper. Atomerna kan vidare delas upp i elementarpartiklar. Det finns mer än 90 olika sorters atomer (grundämnen), som kan förena sig i en mängd olika molekyler. Strålningens minsta delar utgörs av de så kallade fotonerna. De uppvisar också vågkaraktär.
4. Universum har genomgått en lång historia, som har varat i mer än tio miljarder år. Denna utveckling har följt strikta vetenskapliga lagar. Solen och jorden är också mycket gamla. Solen utvecklar massvis med energi genom kärnfusion och levererar delar av den energin i ett miljarder år gammalt flöde av solljus till jorden.
5. Livets början på jorden är en tämligen sällsynt kosmisk händelse i en omgivning, som inte är gynnsam för liv, i ett enormt och ganska tomt universum. Utomjordiskt liv kan finnas, men det finns inga bevis för det ännu.
6. Livets utveckling har varit en naturlig process utan mål. De första livsformerna föregicks av en kemikalisk utveckling av självorganiserande och självkopierande molekyler. Ur dessa framgick enheter som kunde föröka sig. Enheterna förenade sig i större cellkolonier och i mer komplicerade organismer. Människan är också resultatet av denna utveckling.
7. Planen för varje livsform återfinns i dess gener. Den biologiska evolutionen följer delvis slumpens lagar (mutation, variation, omkombinering), delvis icke slumpmässiga lagar (urval). Den biologiska evolutionen tenderar att resultera i allt mer sofistikerade strukturer och organismer, men den följer ingen plan, har inget mål.
8. Den mänskliga hjärnan och medvetandet är instrument för vår överlevnad. De tillåter oss att dra riktiga slutsatser om vår omgivning och om oss själva. Men människans sinnen är inte ofelbara. Människan kan begå misstag.
9. Allt i universum sker på ett naturligt sätt. Vetenskapen har varit mycket framgångsrik genom att se oerhört kritiskt på varje övernaturlig förklaring. I fall av tvivel förkastas den övernaturliga förklaringen och en naturlig lösning sökes.
10. Varje mänsklig varelse kommer att dö. Det aktiva medvetandet hos varje man och kvinna är dödligt. Allra senast dör det, när våra kroppar dör. Allt liv på jorden är dödligt och kommer att dö ut allra senast när solen slocknar.
Källa.
lördag, januari 27, 2007
En felaktig invändning mot den direkta realismen
En vanlig invändning mot den direkta realismens tes — att vi i varseblivningen eller perceptionen har omedelbar tillgång till verkligheten — är att det finns så många led mellan själva förnimmelsen och objekten som ger upphov till den. Först skall ljusvågor färdas från föremålen och tas emot av ögat. Där skall ljuset passera genom först lins och sedan glaskroppen för att på näthinnan omvandlas till nervsignaler, som sänds vidare till syncentrat. Invändningen gör alltså gällande att vi inte kan omedelbart förnimma verkligheten, därför att de här mellanleden förekommer. Men detta är inte, hävdar jag, ett giltigt motargument.
Man måste skilja mellan hur hjärnan och sinnesorganen fixar upplevelsen att vi står i direkt kontakt med yttervärlden och själva upplevelsen i sig. Vad vi faktiskt omedelbart förnimmer är en högst konkret och påtaglig omvärld, vilket sker som om det inte fanns något mellan oss och den, inga representationer, inga sinnesdata, ingenting alls. Vi märker aldrig av hur våra kroppar ordnar detta utan det sker i det fördolda, bakom kulisserna. Varseblivningsprocessen är genomskinlig.
Att det finns personer som påstår att de först upplever separata sinnesdata eller sinnesintryck, t.ex. rött där, grönt där, lite runt etc., och sedan sätter ihop dessa i sina medvetanden till de välbekanta föremålen, är för mig fullkomligt obegripligt. Ingen har upplevt en sådan process! Inte ens de som själva förfäktar teorin. Om inte annat så visar detta vilken stor makt tanken kan ha över vad vi direkt erfar, för tanken att yttervärldens föremål skulle vara komplex av sinnesdata finns bara inom spekulativ filosofi; det är inget som hämtats från den sinneserfarenhet vi verkligen har som människor.
Man måste skilja mellan hur hjärnan och sinnesorganen fixar upplevelsen att vi står i direkt kontakt med yttervärlden och själva upplevelsen i sig. Vad vi faktiskt omedelbart förnimmer är en högst konkret och påtaglig omvärld, vilket sker som om det inte fanns något mellan oss och den, inga representationer, inga sinnesdata, ingenting alls. Vi märker aldrig av hur våra kroppar ordnar detta utan det sker i det fördolda, bakom kulisserna. Varseblivningsprocessen är genomskinlig.
Att det finns personer som påstår att de först upplever separata sinnesdata eller sinnesintryck, t.ex. rött där, grönt där, lite runt etc., och sedan sätter ihop dessa i sina medvetanden till de välbekanta föremålen, är för mig fullkomligt obegripligt. Ingen har upplevt en sådan process! Inte ens de som själva förfäktar teorin. Om inte annat så visar detta vilken stor makt tanken kan ha över vad vi direkt erfar, för tanken att yttervärldens föremål skulle vara komplex av sinnesdata finns bara inom spekulativ filosofi; det är inget som hämtats från den sinneserfarenhet vi verkligen har som människor.
fredag, januari 26, 2007
Ned med historie-idealismen!
En populär föreställning bland många människor är att idéer skulle bestämma historiens framåtskridande, inte ekonomiska eller sociala omständigheter. I synnerhet är det en ideologi, som ofta tillskrivs synnerligen avgörande inverkan på samhället och dess utveckling: religionen. Därmed gör man sig till talesman för en idealistisk syn på historien, en uppfattning som i det närmaste har varit försvunnen bland de professionella historikerna i snart ett sekel. Vad är det då för ett misstag man gör, när man uppfattar ideologin, och då särskilt religionen, som historiens motor?
Idealisterna tror felaktigt att religion skulle vara något slags självständigt verkande kraft som styr samhället och historien. Därmed vänder de allt upp och ned. Man kan inte lyfta religion ur dess samhälleliga och historiska sammanhang och betrakta den som något avskilt, lika litet som man vetenskapligt kan studera medvetandet som avskilt från hjärnan. I själva verket är religionen en produkt av sociala, ekonomiska, geografiska, fysiologiska och psykologiska omständigheter, precis som medvetandet är en produkt av hjärnan. Religion är en oundgänglig del av samhället — det erkännes — men skall man förstå den sociala, politiska och ekonomiska utvecklingen är det andra faktorer än religionen som spelar roll. Sålunda bör religionen först och främst ses som en effekt av andra förhållanden, som dessas uttryck och manifestation, än en självständigt verkande styrmekanism. Den professionelle historikern vet och inser detta, därför att knappt ingenting i nutiden eller i det förflutna blir möjligt att förklara, om man bara håller sig till religionen och inte ser på det sammanhang den förekommer i.
Idealisterna tror felaktigt att religion skulle vara något slags självständigt verkande kraft som styr samhället och historien. Därmed vänder de allt upp och ned. Man kan inte lyfta religion ur dess samhälleliga och historiska sammanhang och betrakta den som något avskilt, lika litet som man vetenskapligt kan studera medvetandet som avskilt från hjärnan. I själva verket är religionen en produkt av sociala, ekonomiska, geografiska, fysiologiska och psykologiska omständigheter, precis som medvetandet är en produkt av hjärnan. Religion är en oundgänglig del av samhället — det erkännes — men skall man förstå den sociala, politiska och ekonomiska utvecklingen är det andra faktorer än religionen som spelar roll. Sålunda bör religionen först och främst ses som en effekt av andra förhållanden, som dessas uttryck och manifestation, än en självständigt verkande styrmekanism. Den professionelle historikern vet och inser detta, därför att knappt ingenting i nutiden eller i det förflutna blir möjligt att förklara, om man bara håller sig till religionen och inte ser på det sammanhang den förekommer i.
torsdag, januari 25, 2007
En filosofisk positionsbestämning: Jag är naturalist
Jag har redan förklarat mig vara ateist. Utöver det finns en annan fundamental filosofisk hållning, som bestämmer min syn på världen. Jag är även naturalist. Vad är då naturalism? Det handlar inte, som någon kanske tror, om Flauberts och Zolas litterära skola på 1800-talet utan jag syftar här på en filosofisk åskådning. Naturalismen är ett sätt att se på världen, människan och vetenskapen. Den kan definieras enligt följande:
Naturalism är en filosofisk verklighetsuppfattning som hävdar att universum och allt som däri finnes uttömmande kan beskrivas i termer av naturliga företeelser och skeenden. Man behöver inte tillgripa något övernaturligt eller översinnligt. All vetenskap om naturen och människan behöver emellertid inte vara reducerbar till en materiell nivå. Det räcker med att man arbetar utifrån den naturvetenskapliga metoden.
Låt mig kort exemplifiera. Som naturalist kan jag acceptera de delar av psykologin som arbetar med en naturvetenskaplig metodik, t.ex. kognitions- och perceptionspsykologin. Däremot kan jag aldrig gå med på religionens beskrivning av människan i termer av själ och ande, därför att dessa är metafysiska, översinnliga entiteter. Inte heller religionens skildring av universums skapelse och livets tillkomst kan jag godta, då den inbegriper ett övernaturligt väsen som verksam aktör.
Naturalism är en filosofisk verklighetsuppfattning som hävdar att universum och allt som däri finnes uttömmande kan beskrivas i termer av naturliga företeelser och skeenden. Man behöver inte tillgripa något övernaturligt eller översinnligt. All vetenskap om naturen och människan behöver emellertid inte vara reducerbar till en materiell nivå. Det räcker med att man arbetar utifrån den naturvetenskapliga metoden.
Låt mig kort exemplifiera. Som naturalist kan jag acceptera de delar av psykologin som arbetar med en naturvetenskaplig metodik, t.ex. kognitions- och perceptionspsykologin. Däremot kan jag aldrig gå med på religionens beskrivning av människan i termer av själ och ande, därför att dessa är metafysiska, översinnliga entiteter. Inte heller religionens skildring av universums skapelse och livets tillkomst kan jag godta, då den inbegriper ett övernaturligt väsen som verksam aktör.
måndag, januari 22, 2007
Descartes och sinneserfarenheten
När jag pläderar för sinnenas tillförlitlighet, är René Descartes, saligt avsomnad i Sverige 1650, en av dem jag vänder mig mot. Med sitt argument om en ond demon hävdade han att all sinneserfarenhet kunde vara illusorisk och bedräglig. En demon skulle kunna finnas, påstod Descartes, som förser oss med förnimmelser utan reell motsvarighet, helt skenbara och förvillande, i en evig dröm. Hur kunde vi veta att vi inte var offer för en sådan illmarig demon?
Descartes hade gjort filosofin en tjänst om han tillämpat sitt eget sanningskriterium på varseblivningen, idén att sanningen känns igen på dess tydlighet och uppenbarhet. För vad inses mer klart och tydligt än att jag t.ex. har två händer, när jag håller upp dem framför mig i detta nu och varseblir dem? Jämför med den känsla av utebliven övertygelse som de flesta abstrakta filosofiska resonemang leder till.
Tyvärr blandade Descartes i Gud i sitt system, som fick bli dess garant. Eftersom Gud aldrig skulle vilja lura människan genom att utrusta henne med sinnen, som bedrar henne, kan vi lita på dem. Argumentet är oanvändbart för den sekuläre filosofen men ger något att tänka på för religiöse tänkare, som söker underminera vetenskapen genom att hävda att sinnenas pålitlighet är omöjlig att verifiera. Inte kan väl deras Gud bete sig som Descartes ondskefulle demon?
Descartes hade gjort filosofin en tjänst om han tillämpat sitt eget sanningskriterium på varseblivningen, idén att sanningen känns igen på dess tydlighet och uppenbarhet. För vad inses mer klart och tydligt än att jag t.ex. har två händer, när jag håller upp dem framför mig i detta nu och varseblir dem? Jämför med den känsla av utebliven övertygelse som de flesta abstrakta filosofiska resonemang leder till.
Tyvärr blandade Descartes i Gud i sitt system, som fick bli dess garant. Eftersom Gud aldrig skulle vilja lura människan genom att utrusta henne med sinnen, som bedrar henne, kan vi lita på dem. Argumentet är oanvändbart för den sekuläre filosofen men ger något att tänka på för religiöse tänkare, som söker underminera vetenskapen genom att hävda att sinnenas pålitlighet är omöjlig att verifiera. Inte kan väl deras Gud bete sig som Descartes ondskefulle demon?
söndag, januari 21, 2007
Sinnena är tillförlitliga
Ibland försöker religiösa, obskurantister och esoteriker att undergräva tilltron till vetenskapen genom att dra till med det gamla skeptiska argumentet om att vi inte kan lita på våra sinnen. Hur kan sinnenas tillförlitlighet motiveras? Ja, säger dessa skeptiker (en låtsad hållning, eftersom de tror benhårt på andra saker), inte kan deras pålitlighet verifieras genom hänvisning till sinnena själva. Det finns en rundgång eller cirkularitet här, menar de, ungefär som när man försöker lyfta sig själv i håret.
Frågan gäller alltså hur sinnenas tillförlitlighet kan bestyrkas. Man kan se två fall:
Det kan tyckas att jag gör mig skyldig till en cirkelgång här, att det framgångsrika handlandet måste verifieras av ytterligare varseblivning. Men icke så. Vi behöver inte våra fem sinnen för att konstatera att vi fortfarande lever eller att vi lyckas uppnå välbehag och undvika lidande, vilket vi faktiskt tycks göra genom att lita på sinnenas utsagor. Dessutom bestyrker ofta de olika sinnena varandra. Sträcker jag ut handen efter kaffekoppen, kännner jag den efter ett tag.
Det handlar inte om att sinnena verifierar sig själva, utan om en spiralgång uppåt av högre tilltro till rapporterna från dem. Eller så kan man med Rawls tala om reflektivt ekvilibrium. Sensoriska data och våra omdömen kan till en början spreta åt olika håll. Så småningom uppstår emellertid harmoni och jämvikt mellan de två instanserna. Vi bedömer då verkligheten i överensstämmelse vad vi ser. Det finns alltså några goda skäl att tro att sinnesförnimmelserna ger korrekt info:
Det man bör fråga skeptikerna är vad som gör dem så övertygade om att vi inte kan säkert veta att våra sinnen inte bedrar oss. Hur kan de uppamma en tillräcklig visshetskänsla för denna position, som gör att sunda förnuftets motsatta ståndpunkt, den att man kan lita på sinnena, välts över ända? Jag tror inte att de kan det utan misstänker att deras skeptiska ståndpunkt är hycklad.
Däremot drabbar sinnenas utsagor oss med stor kraft att övertyga. När du varseblir står du i omedelbar kontakt med verkligheten. Den är dig given direkt i sinneserfarenheten. Följaktligen drabbas du av en övertygelse, om yttervärldens existens och att den förhåller sig som du varseblir, vilken är så stark, att den slår undan fötterna på allt extravagant filosofiskt sofisteri. Yttervärldens existens är inget vi sluter oss till. Det utgör omedelbar kunskap precis som att A=A.
Vi kan lita på våra sinnen. Deras rapporter når oss med en övertygande kraft som med råge överträffar alla skeptiska tvivel. I själva verket kan vi inte annat än att hysa tillit till vår varseblivning. För vad är alternativet?
Frågan gäller alltså hur sinnenas tillförlitlighet kan bestyrkas. Man kan se två fall:
- Sinnesorganen ger en korrekt och relativt fullständig bild av verkligheten.
- Sinnesorganen ger en väldigt felaktig bild av verkligheten.
Det kan tyckas att jag gör mig skyldig till en cirkelgång här, att det framgångsrika handlandet måste verifieras av ytterligare varseblivning. Men icke så. Vi behöver inte våra fem sinnen för att konstatera att vi fortfarande lever eller att vi lyckas uppnå välbehag och undvika lidande, vilket vi faktiskt tycks göra genom att lita på sinnenas utsagor. Dessutom bestyrker ofta de olika sinnena varandra. Sträcker jag ut handen efter kaffekoppen, kännner jag den efter ett tag.
Det handlar inte om att sinnena verifierar sig själva, utan om en spiralgång uppåt av högre tilltro till rapporterna från dem. Eller så kan man med Rawls tala om reflektivt ekvilibrium. Sensoriska data och våra omdömen kan till en början spreta åt olika håll. Så småningom uppstår emellertid harmoni och jämvikt mellan de två instanserna. Vi bedömer då verkligheten i överensstämmelse vad vi ser. Det finns alltså några goda skäl att tro att sinnesförnimmelserna ger korrekt info:
- Vi upplever att de har en särdeles stor övertygande kraft.
- Våra sinnen tillåter oss att handla framgångsrikt i verkligheten, t.ex. skjuta älg och köra bil.
- De olika sinnena bekräftar varandra.
- Våra omdömen om verklighet harmonierar med vad vi förnimmer.
- Korrekt sinnesförnimmelse har ett överlevnadsvärde och har således premierats starkt under evolutionens årmiljoner.
- Biologin och perceptionspsykologin ger stöd för att sinnena ger riktiga rapporter om verkligheten som regel.
Det man bör fråga skeptikerna är vad som gör dem så övertygade om att vi inte kan säkert veta att våra sinnen inte bedrar oss. Hur kan de uppamma en tillräcklig visshetskänsla för denna position, som gör att sunda förnuftets motsatta ståndpunkt, den att man kan lita på sinnena, välts över ända? Jag tror inte att de kan det utan misstänker att deras skeptiska ståndpunkt är hycklad.
Däremot drabbar sinnenas utsagor oss med stor kraft att övertyga. När du varseblir står du i omedelbar kontakt med verkligheten. Den är dig given direkt i sinneserfarenheten. Följaktligen drabbas du av en övertygelse, om yttervärldens existens och att den förhåller sig som du varseblir, vilken är så stark, att den slår undan fötterna på allt extravagant filosofiskt sofisteri. Yttervärldens existens är inget vi sluter oss till. Det utgör omedelbar kunskap precis som att A=A.
Vi kan lita på våra sinnen. Deras rapporter når oss med en övertygande kraft som med råge överträffar alla skeptiska tvivel. I själva verket kan vi inte annat än att hysa tillit till vår varseblivning. För vad är alternativet?
lördag, januari 20, 2007
Ersätt det slarvigt använda ordet "bevis"!
Det talas mycket om att vetenskapen bevisat det ena eller andra. Och ibland, när man lägger fram en kontroversiell tes, får man uppmaningen "Bevisa det!" slängd i ansiktet. Hur ligger det egentligen till med det lilla ordet "bevis"? Används det inte ganska slarvigt i dessa sammanhang? Jag vill mena det. Dessutom finns det ord som bättre och mer exakt beskriver läget.
I fråga om empiriska vetenskaper tycker jag att det är olyckligt att tala om bevis, eftersom termen associerar till 100% säkerhet (jämför med matematiskt bevis). Att påståenden, som uttalar sig om verkligheten, inte med absolut säkerhet låter sig bevisas, är en gammal sanning från filosofin. Därför bör man använda sig av "svagare" termer som inte innebär att man fastställt ett påståendes eller en teoris sanning utom allt rimligt tvivel, t.ex. "indicier", "belägg" eller "stöd". För verbet "bevisa" kan man i stället utnyttja "bestyrka", "underbygga" eller "bekräfta".
Jag tycker alltså det är bättre att säga att Einsteins allmänna relativitetsteori har ett gott empiriskt stöd, än att den skulle vara bevisad, och man bör säga att experiment har utförts som bestyrker den.
Man har berättat för mig att ordet "bevis" används rätt slarvigt inom samhällsvetenskapen, där man tydligen menar sig ha bevis för sina teorier. Det var inte roligt att höra om denna olat. Men samhällsvetare drabbas tydligen lätt av megalomani och hybris. Det kommer fram t.ex. när de s.k. kunskapssociologerna påstår att de ryckt undan mattan på naturvetenskapens fötter och visat (sic!) att dess sanningsanspråk är genomsyrade av subjektivitet och etnocentrism och därför inget annat är än relativa, kulturbundna yttranden med begränsad giltighet.
Det finns ytterligare en term i bruk som ersätter det alltför starka "bevis", och det är "evidens", tydligen under inflytande av engelskans "evidence", som där kontrasterar mot "proof", det som vi här vill undvika. Termen "evidens" förefaller vara mest utbredd inom den naturvetenskapliga forskarvärlden. Utövare av läkarvetenskap och psykiatri talar t.ex. om evidensbaserad medicin och evidensbaserade terapimetoder, just därför att man stöder sig på empiriska data. Och när man är osäker på en uppfattning, tar man in mer evidens för att antingen bestyrka den eller falsifiera den.
Ja, trots att "evidens" tycks vara anglosaxisk importvara, är ordet en mycket god ersättning för "bevis". Jag tror att jag själv kommer att använda det mera i fortsättningen.
I fråga om empiriska vetenskaper tycker jag att det är olyckligt att tala om bevis, eftersom termen associerar till 100% säkerhet (jämför med matematiskt bevis). Att påståenden, som uttalar sig om verkligheten, inte med absolut säkerhet låter sig bevisas, är en gammal sanning från filosofin. Därför bör man använda sig av "svagare" termer som inte innebär att man fastställt ett påståendes eller en teoris sanning utom allt rimligt tvivel, t.ex. "indicier", "belägg" eller "stöd". För verbet "bevisa" kan man i stället utnyttja "bestyrka", "underbygga" eller "bekräfta".
Jag tycker alltså det är bättre att säga att Einsteins allmänna relativitetsteori har ett gott empiriskt stöd, än att den skulle vara bevisad, och man bör säga att experiment har utförts som bestyrker den.
Man har berättat för mig att ordet "bevis" används rätt slarvigt inom samhällsvetenskapen, där man tydligen menar sig ha bevis för sina teorier. Det var inte roligt att höra om denna olat. Men samhällsvetare drabbas tydligen lätt av megalomani och hybris. Det kommer fram t.ex. när de s.k. kunskapssociologerna påstår att de ryckt undan mattan på naturvetenskapens fötter och visat (sic!) att dess sanningsanspråk är genomsyrade av subjektivitet och etnocentrism och därför inget annat är än relativa, kulturbundna yttranden med begränsad giltighet.
Det finns ytterligare en term i bruk som ersätter det alltför starka "bevis", och det är "evidens", tydligen under inflytande av engelskans "evidence", som där kontrasterar mot "proof", det som vi här vill undvika. Termen "evidens" förefaller vara mest utbredd inom den naturvetenskapliga forskarvärlden. Utövare av läkarvetenskap och psykiatri talar t.ex. om evidensbaserad medicin och evidensbaserade terapimetoder, just därför att man stöder sig på empiriska data. Och när man är osäker på en uppfattning, tar man in mer evidens för att antingen bestyrka den eller falsifiera den.
Ja, trots att "evidens" tycks vara anglosaxisk importvara, är ordet en mycket god ersättning för "bevis". Jag tror att jag själv kommer att använda det mera i fortsättningen.
onsdag, januari 17, 2007
Några citat om skepticismen
Några citat om skepticism
Man bör alltid ha i åtanke att människan är felbar, att hon kan ta miste om hur saker och ting förhåller sig, att det som hon först trodde vara sant senare visar sig falskt. Därför är det på sin plats att då och då injicera sig med en hälsosam dos skepticism. Därför har jag skakat fram några citat om skepticismen, som kan fungera som en sådan injektion.
"The natural cause of the human mind is certainly from credulity to skepticism."
— Thomas Jefferson
"Skepticism: the mark and even the pose of the educated mind"
— John Dewey
"The path of sound credence is through the thick forest of skepticism"
— George Jean Nathan
"The primary tool of science is skepticism, whose light shrivels unquestioning faith"
— Mike Huben
"Don't rely too much on labels, for too often they are fables."
— Charles Haddon Spurgeon
"If I am fool, it is, at least, a doubting one; and I envy no one the certainty of his self-approved wisdom."
— Lord Byron
"Cautiousness in judgment is nowadays to be recommended to each and every one: if we gained only one incontestable truth every ten years from each of our philosophical writers the harvest we reaped would be sufficient."
— Georg C Lichtenberg.
"Great intellects are skeptical."
— Friedrich Nietzsche
"The skeptic does not mean him who doubts, but him who investigates or researches, as opposed to him who asserts and thinks that he has found."
Miguel De Unamuno
Efter dessa citat är en brasklapp på sin plats: överdosera inte! För mycket skepticism är också en sjukdom. Vi kan inte betvivla allt, utan måste, för att överhuvudtaget kunna leva, tro bergfast på vissa saker, t.ex. att det finns en av oss oberoende yttervärld. Jag får anledning att återkomma till detta i ett senare inlägg.
Man bör alltid ha i åtanke att människan är felbar, att hon kan ta miste om hur saker och ting förhåller sig, att det som hon först trodde vara sant senare visar sig falskt. Därför är det på sin plats att då och då injicera sig med en hälsosam dos skepticism. Därför har jag skakat fram några citat om skepticismen, som kan fungera som en sådan injektion.
"The natural cause of the human mind is certainly from credulity to skepticism."
— Thomas Jefferson
"Skepticism: the mark and even the pose of the educated mind"
— John Dewey
"The path of sound credence is through the thick forest of skepticism"
— George Jean Nathan
"The primary tool of science is skepticism, whose light shrivels unquestioning faith"
— Mike Huben
"Don't rely too much on labels, for too often they are fables."
— Charles Haddon Spurgeon
"If I am fool, it is, at least, a doubting one; and I envy no one the certainty of his self-approved wisdom."
— Lord Byron
"Cautiousness in judgment is nowadays to be recommended to each and every one: if we gained only one incontestable truth every ten years from each of our philosophical writers the harvest we reaped would be sufficient."
— Georg C Lichtenberg.
"Great intellects are skeptical."
— Friedrich Nietzsche
"The skeptic does not mean him who doubts, but him who investigates or researches, as opposed to him who asserts and thinks that he has found."
Miguel De Unamuno
Efter dessa citat är en brasklapp på sin plats: överdosera inte! För mycket skepticism är också en sjukdom. Vi kan inte betvivla allt, utan måste, för att överhuvudtaget kunna leva, tro bergfast på vissa saker, t.ex. att det finns en av oss oberoende yttervärld. Jag får anledning att återkomma till detta i ett senare inlägg.
måndag, januari 15, 2007
Vetenskap en tro?
Ofta sägs att vetenskapen är en tro precis som kristendomen är en tro. Men jag misstänker att det förhållningssättet beror på att man inte håller åtskilda olika betydelser av begreppet "tro". Skillnaden synes mig framträda i engelskan dock, med dess två skilda ord för "tro", alltså "belief" och "faith".
Satsen "Vetenskap är också en tro" kan således översättas på ett divergerande sätt i engelskan:
Däremot innehåller vetenskapen en mängd "beliefs", alltså trosföreställningar, men dessa är alla berättigade, de har stöd i fakta eller har överlevt hårda tester.
I religionen finns också "beliefs", t.ex. trosföreställningen att Gud existerar, fast dessa är ogrundade, de kan inte knytas till fakta eller prövas empiriskt.
Satsen "Vetenskap är också en tro" kan således översättas på ett divergerande sätt i engelskan:
- "Science is a faith."
- "Science is a system of beliefs."
Däremot innehåller vetenskapen en mängd "beliefs", alltså trosföreställningar, men dessa är alla berättigade, de har stöd i fakta eller har överlevt hårda tester.
I religionen finns också "beliefs", t.ex. trosföreställningen att Gud existerar, fast dessa är ogrundade, de kan inte knytas till fakta eller prövas empiriskt.
söndag, januari 14, 2007
Värdeutsagor inte subjektiva
Värdeutsagor kan inte bara handla om den subjektiva upplevelsen, för då vore de förenliga med varje möjlig yttervärld som helst och det är de inte.
Du säger att du mötte en person som betedde sig oförskämt. Den utsagan är inte förenlig med att personen hälsade ordentligt och förde ett normalt socialt samtal med dig. Däremot är utsagan förenlig med att personen vägrade ta dig i hand och istället spottade på marken.
Alltså uttala sig värdeutsagor om förhållanden i verkligheten.
Du säger att du mötte en person som betedde sig oförskämt. Den utsagan är inte förenlig med att personen hälsade ordentligt och förde ett normalt socialt samtal med dig. Däremot är utsagan förenlig med att personen vägrade ta dig i hand och istället spottade på marken.
Alltså uttala sig värdeutsagor om förhållanden i verkligheten.
Koppling mellan objektivism och naturalism?
För mig är en etisk naturalist en person som anser att det finns drag hos verkligheten eller naturen, som utgör grund för moralen. Bentham var etisk naturalist. Genom att mäta graden av upplevd lycka hos människor som berörs av moraliska beslut, så kan man enligt honom avgöra vilket beslut som är det rätta. Och en sådan mätning är förstås objektiv — det är objektiva tillstånd hos människor man graderar.
Platon var däremot anti-naturalist och idealist. Visserligen var han objektivist i den meningen att de moraliska värdena äger en av människan oberoende, objektiv existens. Men dessa var inte kopplade till naturen, varken den mänskliga eller den vi befinner oss i. I själva verket tycks Platon ha avskytt naturen av hela sitt hjärta. Endast idéerna i idévärlden var värdiga hans kärlek.
Platon var däremot anti-naturalist och idealist. Visserligen var han objektivist i den meningen att de moraliska värdena äger en av människan oberoende, objektiv existens. Men dessa var inte kopplade till naturen, varken den mänskliga eller den vi befinner oss i. I själva verket tycks Platon ha avskytt naturen av hela sitt hjärta. Endast idéerna i idévärlden var värdiga hans kärlek.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
