Färgerna finns i världen, inte i våra huvuden

Det finns en populär föreställning att inga färger finns ute i den materiella världen. I stället skulle dessa uppstå i våra medvetanden genom att vi har färgupplevelser av fysikaliska objekt. Med den synen betecknar våra färgord inte egenskaper oss föremål i yttervärlden utan kvaliteter hos våra sinnesupplevelser. När jag säger att en boll är blå, skull ordet "blått" inte syfta på bollens blåa färg utan på min privata upplevelse av något runt blått.

Den här uppfattningen vill jag emellertid avvisa, därför att den går rakt på tvärs med den direkta realism jag förfäktar. Enligt den direkta realismen upplever vi färgade föremål omedelbart och direkt utan några mellanliggande mentala bilder i form av färgupplevelser. Våra färgord betecknar egenskaper hos materiella objekt i yttervärlden, inte något som blott finns i våra huvuden. Ett kort argument levereras nu för den direkta realismen och mot den föreställning som nämndes inledningsvis, ibland kallad indirekt realism.

För att lära någon, säg ett barn, ett färgord, måste man kunna avgöra när barnet använder ordet rätt och när det använder ordet fel. Men om färgord syftade på våra privata upplevelser, skulle språkutläraren, exempelvis barnets mamma, inte kunna avgöra när hennes barn använder ett visst färgord rätt, för hon saknar helt och hållet tillgång till barnets egna upplevelser. Det finns inget om vilket mamman kan säga att ordet är rättanvänt eller ej.

Det enda sättet att kontrollera huruvida ett barn, som skall lära sig ett färgord, använder detta rätt eller fel, är att studera barnets reaktioner inför färgade föremål i yttervärlden, att det t.ex. säger "Blå boll!" när mamman frågar vilken färg den blåa bollen har.

För att språkinlärning skall vara möjlig, ja för att vi i förlängningen alls skall kunna ha ett gemensamt språk för färger, måste vi anta att färger är egenskaper hos publika objekt i omvärlden och att färgorden är namn på dem.

Tio vetenskapliga baspåståenden

Just nu skrivs en wikibok med titeln Nature: The scientific point of view. Inte många delar är klara i detta öppna, kollektiva projekt. Men som ett sorts preludium har man hunnit ställa upp tio grundläggande vetenskapliga påståenden. Då jag fann dem utmärkta som en grund för den vetenskapliga världsåskådningen, det som ibland kallas naturalism, roade jag mig med att översätta dem till svenska, varav resultatet är som följer.

1. Världen består av materia, energi och information. De första två kan uppvisa många former och strukturer, vilka beskrivs som information.

2. Universum styrs av fyra fysikaliska krafter: den svaga och starka kraften i atomer, den elektromagnetiska kraften och gravitation. Dessa krafter kan verka på objekt, men det krävs ingen direkt fysiskt kontakt mellan objekten.

3. Atomer är materiens minsta delar med ännu urskiljbara kemiska egenskaper. Atomerna kan vidare delas upp i elementarpartiklar. Det finns mer än 90 olika sorters atomer (grundämnen), som kan förena sig i en mängd olika molekyler. Strålningens minsta delar utgörs av de så kallade fotonerna. De uppvisar också vågkaraktär.

4. Universum har genomgått en lång historia, som har varat i mer än tio miljarder år. Denna utveckling har följt strikta vetenskapliga lagar. Solen och jorden är också mycket gamla. Solen utvecklar massvis med energi genom kärnfusion och levererar delar av den energin i ett miljarder år gammalt flöde av solljus till jorden.

5. Livets början på jorden är en tämligen sällsynt kosmisk händelse i en omgivning, som inte är gynnsam för liv, i ett enormt och ganska tomt universum. Utomjordiskt liv kan finnas, men det finns inga bevis för det ännu.

6. Livets utveckling har varit en naturlig process utan mål. De första livsformerna föregicks av en kemikalisk utveckling av självorganiserande och självkopierande molekyler. Ur dessa framgick enheter som kunde föröka sig. Enheterna förenade sig i större cellkolonier och i mer komplicerade organismer. Människan är också resultatet av denna utveckling.

7. Planen för varje livsform återfinns i dess gener. Den biologiska evolutionen följer delvis slumpens lagar (mutation, variation, omkombinering), delvis icke slumpmässiga lagar (urval). Den biologiska evolutionen tenderar att resultera i allt mer sofistikerade strukturer och organismer, men den följer ingen plan, har inget mål.

8. Den mänskliga hjärnan och medvetandet är instrument för vår överlevnad. De tillåter oss att dra riktiga slutsatser om vår omgivning och om oss själva. Men människans sinnen är inte ofelbara. Människan kan begå misstag.

9. Allt i universum sker på ett naturligt sätt. Vetenskapen har varit mycket framgångsrik genom att se oerhört kritiskt på varje övernaturlig förklaring. I fall av tvivel förkastas den övernaturliga förklaringen och en naturlig lösning sökes.

10. Varje mänsklig varelse kommer att dö. Det aktiva medvetandet hos varje man och kvinna är dödligt. Allra senast dör det, när våra kroppar dör. Allt liv på jorden är dödligt och kommer att dö ut allra senast när solen slocknar.

Källa.

En felaktig invändning mot den direkta realismen

En vanlig invändning mot den direkta realismens tes — att vi i varseblivningen eller perceptionen har omedelbar tillgång till verkligheten — är att det finns så många led mellan själva förnimmelsen och objekten som ger upphov till den. Först skall ljusvågor färdas från föremålen och tas emot av ögat. Där skall ljuset passera genom först lins och sedan glaskroppen för att på näthinnan omvandlas till nervsignaler, som sänds vidare till syncentrat. Invändningen gör alltså gällande att vi inte kan omedelbart förnimma verkligheten, därför att de här mellanleden förekommer. Men detta är inte, hävdar jag, ett giltigt motargument.

Man måste skilja mellan hur hjärnan och sinnesorganen fixar upplevelsen att vi står i direkt kontakt med yttervärlden och själva upplevelsen i sig. Vad vi faktiskt omedelbart förnimmer är en högst konkret och påtaglig omvärld, vilket sker som om det inte fanns något mellan oss och den, inga representationer, inga sinnesdata, ingenting alls. Vi märker aldrig av hur våra kroppar ordnar detta utan det sker i det fördolda, bakom kulisserna. Varseblivningsprocessen är genomskinlig.

Att det finns personer som påstår att de först upplever separata sinnesdata eller sinnesintryck, t.ex. rött där, grönt där, lite runt etc., och sedan sätter ihop dessa i sina medvetanden till de välbekanta föremålen, är för mig fullkomligt obegripligt. Ingen har upplevt en sådan process! Inte ens de som själva förfäktar teorin. Om inte annat så visar detta vilken stor makt tanken kan ha över vad vi direkt erfar, för tanken att yttervärldens föremål skulle vara komplex av sinnesdata finns bara inom spekulativ filosofi; det är inget som hämtats från den sinneserfarenhet vi verkligen har som människor.

Ned med historie-idealismen!

En populär föreställning bland många människor är att idéer skulle bestämma historiens framåtskridande, inte ekonomiska eller sociala omständigheter. I synnerhet är det en ideologi, som ofta tillskrivs synnerligen avgörande inverkan på samhället och dess utveckling: religionen. Därmed gör man sig till talesman för en idealistisk syn på historien, en uppfattning som i det närmaste har varit försvunnen bland de professionella historikerna i snart ett sekel. Vad är det då för ett misstag man gör, när man uppfattar ideologin, och då särskilt religionen, som historiens motor?

Idealisterna tror felaktigt att religion skulle vara något slags självständigt verkande kraft som styr samhället och historien. Därmed vänder de allt upp och ned. Man kan inte lyfta religion ur dess samhälleliga och historiska sammanhang och betrakta den som något avskilt, lika litet som man vetenskapligt kan studera medvetandet som avskilt från hjärnan. I själva verket är religionen en produkt av sociala, ekonomiska, geografiska, fysiologiska och psykologiska omständigheter, precis som medvetandet är en produkt av hjärnan. Religion är en oundgänglig del av samhället — det erkännes — men skall man förstå den sociala, politiska och ekonomiska utvecklingen är det andra faktorer än religionen som spelar roll. Sålunda bör religionen först och främst ses som en effekt av andra förhållanden, som dessas uttryck och manifestation, än en självständigt verkande styrmekanism. Den professionelle historikern vet och inser detta, därför att knappt ingenting i nutiden eller i det förflutna blir möjligt att förklara, om man bara håller sig till religionen och inte ser på det sammanhang den förekommer i.

En filosofisk positionsbestämning: Jag är naturalist

Jag har redan förklarat mig vara ateist. Utöver det finns en annan fundamental filosofisk hållning, som bestämmer min syn på världen. Jag är även naturalist. Vad är då naturalism? Det handlar inte, som någon kanske tror, om Flauberts och Zolas litterära skola på 1800-talet utan jag syftar här på en filosofisk åskådning. Naturalismen är ett sätt att se på världen, människan och vetenskapen. Den kan definieras enligt följande:

Naturalism är en filosofisk verklighetsuppfattning som hävdar att universum och allt som däri finnes uttömmande kan beskrivas i termer av naturliga företeelser och skeenden. Man behöver inte tillgripa något övernaturligt eller översinnligt. All vetenskap om naturen och människan behöver emellertid inte vara reducerbar till en materiell nivå. Det räcker med att man arbetar utifrån den naturvetenskapliga metoden.

Låt mig kort exemplifiera. Som naturalist kan jag acceptera de delar av psykologin som arbetar med en naturvetenskaplig metodik, t.ex. kognitions- och perceptionspsykologin. Däremot kan jag aldrig gå med på religionens beskrivning av människan i termer av själ och ande, därför att dessa är metafysiska, översinnliga entiteter. Inte heller religionens skildring av universums skapelse och livets tillkomst kan jag godta, då den inbegriper ett övernaturligt väsen som verksam aktör.